Sir Bo flyger söderut!

Intressant flygplats. Man gick under vingen på planet. Observera att motorn är dånande igång...

Jag trodde att jag vid det här laget var någorlunda bra på att ta mig fram. Men flygplatsen i  Manila är inte att leka med, det visste jag, men ändå...
Alla Philippins Air-planen går från Terminal 2. Det stod tydligt.
Utom då Domestic, som går från Terminal 3, som det pekar skyltar med International till.
Det är dessutom 15 minuters taxiresa från Term2 till Term3, vilket gjorde att jag ffg höll på att missa en flight. Fast jag fick hjälp och i själva verket var det förstås ingen panik.
Flygplanstypen känner John och Marcus och jag igen från Tobago.
Sen blev det som vanligt igen; minivan till båt och minivan på pyttelokalgata till hotellet på Boracays jättetrand.
Hotellet håller på att byggas om, thank you, och utanför mitt fönster hamrade arbetare och användes cirkelsågar på cement.
Tack för kaffet.
Efter lite vädjande fick jag byta rum - dubbelt så dyrt (utan kostnad), jättestort och någorlunda tyst.
-Det har dock ingen havsutsikt, sa den rara tjejen i receptionen.
Nä, det hade inget fönster alls.
Fotnot 1: Om ni undrar över rubriken så vill dom gärna veta förnamnet - och sen blir det Sir Bo. Inte helt fel. Jag menar, Sir Elton, Sir George, Sir Roger och, för den delen, Sir Väs.  I hyggligt sällskap, typ.
Fotnot 2: Filippinarna är helt fantastiskt vänliga och hjälpsamma. Inte bara de hotell- och restauranganställda. Poliser och säkerhetsvakter och förbipasserande rycker alltid in om man ser vilsen ut. Vilket jag ganska ofta gör. Riktigt äkta vänlighet känns det som.

Segelbåtar, lekande barn (dock ingen svan). Boracay-sol.

Stranden åt norr.

Stranden åt söder. Kilometrar..